Ja, jag är en nesofil*

* Ö-älskare.

Hösten 2022 kom min senaste bok, drömmen om en ö (Ordfront förlag). Är du också en nesofil, en ö-älskare, läs då förordet från boken. Blir du sugen på mer finns en länk längst ner på sidan där du kan beställa den.

Tre gånger fem kilometer. Större än så är inte ön. Ändå finns här mataffär, grundskola, bredbandsuppkoppling och ett kapell med kyrkogård. Under årets ljusa månader, då de tvåhundra bofasta får sällskap av fyratusen sommargäster, öppnar också en restaurang, ett bageri och en biograf. Så mycket mer behövs inte. Det tycker i alla fall inte vi som är sommargäster. Vad de åretruntboende tycker om det sparsmakade serviceutbudet är en annan historia.

Bristen förstärker min känsla av att befinna mig i utkanten av något, på en plats bortom centrum dit nyheter från den stora världen når med viss fördröjning. Det är inte i första hand skogarna, fårhagarna, granitklipporna eller solen som går ner i havet som är kärnan i min förtjusning. Inte heller rullstensstränderna, de silverblänkande små insjöarna, apollofjärilarna eller alla olika sorters orkidéer som växer här. Det är något annat som står för den magiska känslan av att ha förflyttats bortom tid och rum. Det är grusvägen som slingrar sig fram från Söderby via Svängen vidare till Styrsvik och bort mot Stenbro. Det märkvärdiga är inte vad som händer, utan vad som inte händer. Oftast ligger vägen öde, trots att den är öns huvudled. Jag är ju van från fastlandet med att vägar är hårt trafikerade, asfalterade och raka. Här noterar jag sällan mer än ett par bilar om dagen. Men desto fler gående, cyklister och en och annan på flakmoppe. De senaste åren har jag noterat att mopparna börjat ersättas av fyrhjulingar. Jag ogillar dem därför att de är moderna. Jag gillar flakmopparna för att de bidrar till känslan av en svunnen epok. Fyrhjulingar hör hemma i samtiden och den finns på fastlandet.

Varje gång jag grenslar en av de gamla oväxlade armécyklarna som Författarförbundets medlemmar i stugorna på Runmarö får använda fritt blir jag oförklarligt upprymd. Det är för att jag på grusvägen mot mataffären istället för motorljud hör vindens sus och lövens prassel när jag far fram genom skogen, tvärsöver klöverängen och förbi den faluröda skolan.

En gång i tiden var atmosfären så här tyst och fridfull och vägarna så här krokiga och grusiga också på fastlandet. Antalet bilar per capita på ön är ungefär samma som på fastlandsvägarna för sjuttio år sedan. Ön påminner mig därför om ett förlorat tillstånd. Det spelar ingen roll att jag är för ung för att själv ha upplevt tiden då fastlandsvägarna slingrade sig mellan träddungar och kohagar och antalet trafikanter inte var fler än att de hälsade på varandra när de möttes. Det är en längtan efter ett tillstånd jag inte minns, men ärvt.

Att inte hälsa på dem man möter på öns huvudled vore gravt oartigt. Nästan suspekt. Vem kan det där vara som verkar vilja vara anonym? Har säkert inte rent mjöl i påsen. När jag cyklar på grusvägen och stup i kvarten höjer hälsningshanden tänker jag på att igenkänningen är något jag hela tiden kämpat för att få till på fastlandet. Upprepade gånger har jag försökt bli stammis och bli hejad på av personalen i mataffärer och på kaféer hemmavid. Det har fungerat under korta perioder, men så byts personalen ut eller så lägger butiken ner eller så blir jag otålig och byter stamställe eller så flyttar jag till en annan stad och så får jag börja om från noll. Här är tillhörighetskänslan omedelbar tack vare småskaligheten och en större kontinuitet. Hejandet känns som en triumfartad återupprättelse efter misslyckandena på fastlandet.

På ön sitter jag framför datorn i den röda stugan och skriver på boken om öar. Inte nog med att jag vistas på en ö och drömmer om andra öar, jag befinner mig dessutom i jordens största sammanhängande örike. Sjuttiofyratusen öar, kobbar och skär sticker upp ur skärgårdshavet mellan Stockholm och Åbo (varav tjugofyratusen är svenska och resten finländska). Ingen annanstans i världen bryts hav och horisont så ofta och så tätt av små bitar av land. Alla andra arkipelager är akterseglade: Önationen Indonesien har bara artontusen öar, Karibien endast sjutusen, Grekland drygt tvåtusen.

Runmarö är en del av utkants-Sverige. Stockholms skärgård är trots närvaron till huvudstaden en glesbygd med historiskt sett minskande befolkning, usla kommunikationer och alltmer utarmad samhällsservice. Känslan av periferi är stark.

För inte så länge sedan kunde öarna i världens ötätaste skärgård skryta med sina infrastrukturfördelar. Haven var världens huvudleder, medan kontinenternas inre var utkant och obygd. Redan under antiken var ju kuster och öar världens centrum, empires of access. Så var det i Grekland och Rom, i det medeltida Hansaförbundet och för europeiska sjöfararnationer med koloniala imperier. Handel bedrevs och politisk makt utövades på Medelhavet, Atlanten, Indiska Oceanen och Östersjön och städer som var något att räkna med låg alltid intill vatten. Allra helst på en ö.

I skymningen slutar jag skriva och sitter tyst för mig själv och betraktar de gigantiska Estlandsfärjorna som glider förbi ute på Kanholmsfjärden. De strålar, blinkar och glittrar av ljus. De påminner mig om öarnas historia som infrastrukturella hotspots. Men för tvåhundra år sedan hände något som fråntog öarna deras infrastrukturella konkurrensfördel: de första järnvägarna började byggas. Nu inleddes en förvandling som innebar att centrum och periferi bytte plats med varandra. Fastlandet (åtminstone de regioner som fick järnvägar) axlade den roll som öarna tidigare haft. Öarna fick istället bli föremål för drömmar om det förlorade paradiset. Föreställningar som funnits i myter och sagor ända sedan antiken fick förnyad kraft i samband med världsomseglarnas upptäckter av öarna i Karibien och Stilla havet.

När industrialismen drog igång och den europeiska himlen förmörkades av kolrök från ånglok och fabriksskorstenar blev öarna ännu tydligare föremål för längtan efter det naturliga tillståndet. Livet på ön blev antitesen till kapitalismen. Öborna var lyckliga vildar som levde, tänkte man sig, som vi alla hade gjort i mänsklighetens gryning. Och ötiden gick långsamt, medan den rusade fram på fastlandet.

Jag känner mig så lugn, nöjd, rentav lycklig, här på ön. Poeten Tomas Tranströmer som också tillbringade sina somrar på Runmarö – i ett hus mittemellan min hyrda stuga och affären – sammanfattar känslan med orden ”En alltid ljus förvåning/när ön räcker ut en hand/och drar mig upp ur sorgsenhet”. Den engelske författaren Lawrence Durrell har kallat sinnesstämningen, som han själv också drabbades av, för ”en sällsynt men plågsam åkomma”. I en av sina många öböcker, Afrodite från havet, som handlar om Rhodos, utvecklar han sin analys av sin, min och många andras kärlek till ön. De drabbade, skriver han, fylls av en obeskrivlig berusning enbart av vetskapen om att de befinner sig i en liten värld omgiven av hav.

Läs mer om öar världen runt!

Beställ ett ex av Drömmen om en ö. Finns som inbunden bok, e-bok och ljudbok.