Avslutande kapitlet i Sand – Jakten på råvaran som formar vår värld (Ordfront 2025):

Jag älskar sandstränder, men alla gör inte det. Belackarna påpekar att sanden inte bara är tung att gå i, sommartid bränner den under fotsulorna, klibbar fast på kläderna, på huden och i ögonen. Om det blåser tar den sig in överallt och börjar knastra i öronen, hårbotten och mellan tänderna. I jordens tempererade zoner är stranden dessutom bara behaglig att vistas på en kort tid av året. Vintertid, när det ”… från havet blåser en isande, gråkall vind”, som Ted Ström formulerade det i låten ”Vintersaga”, är den en plats man helst undviker.

När jag en oktoberdag vandrar på den långa strandfodrade stranden mellan hövderna vid Ystad Saltsjöbad och Sandskogen är stranden avfolkad. Det är som om en katastrof inträffat och människorna tvingats fly. Kaféet med de goda wienerbröden är igenbommat för säsongen. Badhytternas fönsterluckor är stängda. Utemöblerna står staplade under presenningar. En kvarglömd hink med spade i solgul plast påminner om att det för inte så länge sedan pågick mänsklig aktivitet här.

Jag saknar den ljumma sanden, solen, människorna, dofterna, livfullheten, intensiteten och till och med trängseln, som jag klagade på några månader tidigare. Men när jag betraktar den frostnupna strandkvickroten och strandrågen som böjer sig för västanvinden fylls jag å strandens vägnar av en känsla av lättnad. Nu får den ju vila sig ett tag innan den åter invaderas av människor. Årstidsväxlingarna ger naturen andrum.

Jag känner förstås också en enorm tacksamhet för att den här och de andra svenska stränderna inte grävs upp som i Afrika och Asien.

Människan föddes på en östafrikansk strand och gav sig sedan iväg för att ockupera resten av världen. Till de andra arternas förfäran, kan vi konstatera så här mer än 100 000 år senare. Bara under min korta levnadstid på jorden – knappt en evolutionär ögonblinkning – har jordens befolkning nästan trefaldigats. För resten av planetens ryggradsdjur är utvecklingen den motsatta. Bestånden av vilda ryggradsdjur minskade med sjuttiotre procent mellan 1970 och 2020, enligt Världsnaturfondens rapport ”Living Planet”.

Omkring en miljon av jordens uppskattningsvis åtta miljoner arter bedöms vara utrotningshotade. Utdöendet sker flera hundra gånger snabbare än den naturliga utdöendetakten. De flesta av jordens hotade arter kommer vi inte ens att hinna upptäcka innan de försvinner.

Orsaken är förstås människans omfattande förändring av livsmiljöerna på land och i haven med jordbruk, skogsbruk, fiske och förbränning av kol, gas och olja. Inte minst på grund av urbaniseringen som innebär att förbrukningen av de viktigaste råvarorna –järn, trä, olja och sand – trefaldigats sedan 1970.

Den snabba förlusten av biologisk mångfald är ett av de största hoten mot mänskligheten. Världsnaturfonden larmar: ”Nu närmar sig världen kritiska brytpunkter som kan skada jordens livsuppehållande system och destabilisera våra samhällen. Än går det att vända trenden, men det brådskar.”

Den ekonomiska tillväxten har framförallt gynnat en enda art: människan. Bara sedan 1990 har nästan en miljard lyfts ur extrem fattigdom (även om det efter pandemin åter börjat gå åt andra hållet). Samtidigt har ytterligare en miljard trätt in i den konsumerande medelklassen där man kan köpa annat än det som är absolut nödvändigt för dagen. De närmaste decennierna förväntas ytterligare tre miljarder nå dit. Det är fantastiska framsteg som vi lätt glömmer bort.

Att vi måste använda naturresurser för att skapa välstånd är inte problemet. Det är för att vi gör det i så stor omfattningen och så snabbt så att naturen inte hänger med. Den ekonomiska tillväxt som tog 154 år för Storbritannien klarades av i USA av på bara 53 år. Sedan ökade takten ytterligare. I Indien skedde samma utveckling på sexton år och i Kina på tolv.

I mina sociala medier-flöden har det på sistone strömmat in nya filmklipp från Mars tagna av Nasas fjärrstyrda robotbil Perseverance. Bilderna visar en öken, förvillande lik de som finns på vår egen planet. Ibland finkornig sand formad i mjuka dyner räfflade av vinden, ibland grus och sten utspridda på stenhårda slätter. Ibland i en ljusbrun färgskala, ibland en mer roströd.

Men så har det inte alltid sett ut. Forskarna är idag överens om att Mars en gång i tiden var betydligt blötare och varmare. Förmodligen var planeten täckt av såväl flödande vattendrag som stora salta hav. Nya observationer av ojämnheter, troligtvis skapade av tinande frost och snö, tyder också på att Mars förvandling från en vattenplanet till en ökenplanet skedde senare än vad man tidigare trott, kanske för bara 400 000 år sedan, kanske ännu senare.

Efter att i flera års tid engagerat mig i sanden här på jorden känns det så familjärt att bläddra i Perseverances fotoalbum med fler än fyratusen Marsökenbilder. Vår närmaste granne i världsrymden känns tack vare de vackra sanddynerna så inbjudande. Där skulle jag som älskar öknar trivas. Tänk att få ta med sig ett par kameler, några kokkärl, en sovsäck och lite annan campingutrustning och åka på ökensafari på Mars! En lockande tanke, trots att jag vet att temperaturskillnaderna är för stora, sandstormarna för omfattande, lufttrycket för lågt och syrehalten nästan obefintlig. Varken jag eller kamelerna, som tål jordiska öknar så bra, skulle överleva särskilt länge.

Samtidigt blir ökenbilderna från Mars en påminnelse om att planeternas tillstånd inte är för evigt. Kanske är det jordens framtid vi ser på bilderna från vår grannplanet. En framtid där luften inte består av tjugoen procent syre och 0,04 procent koldioxid, som på jorden, utan en procent syre och nittiofem procent koldioxid, som på Mars. Och där hela planeten, precis som Arrakis i Dune, är en enda öken.

Att vi kan skärpa oss för att undvika akuta miljökatastrofer visar ändå de förbud och gränsvärden som vi lyckats enas om mot en rad skadliga ämnen – som DDT, PCB, hormoslyr, kadmium, kvicksilver och inte minst de freoner som fanns i alla våra kylskåp, frysar och sprejflaskor. Redan på sjuttiotalet kom de första varningarna om att människans utsläpp av långlivade freoner (klorfluorföreningar) tunnade ut stratosfärens skyddande ozonskikt. Ett decennium senare visade sig oron vara befogad: ozonskiktet hade börjat försvagas. Om inte världens länder då hade enats om ett förbud hade det kunnat sluta illa. Med förbudet började ozonskiktet återhämta sig.

Förbudet mot freoner visar att om varningstecknen lyser tillräckligt starkt och många ropar högt medan andra pekar på tänkbara alternativ så är det inte omöjligt att vända skutan.

När det gäller djuren tändes hoppet när världens länder på ett av FN:s artskyddsmöten kom överens om att vända utvecklingen för att undvika ett massutdöende. En räddningsplan för den biologiska mångfalden klubbades. Där står att minst trettio procent av jordens värdefulla livsmiljöer på land och i haven senast 2030 ska vara skyddade. Liknande utfästelser har gjorts när det gäller utsläppen av växthusgaser. 

Men att bestämma en sak på en FN-konferens är en sak, att göra en annan. På många håll i världen saknas helt enkelt viljan till annat än tjusiga utfästelser, tänker jag missmodigt när jag promenerar tillbaka in mot stan med Sandskogen på min ena sida och Östersjöns obrutna horisont på den andra. Det stålgrå havet möter omärkligt en himmel i snarlik nyans. Jag sparkar i sanden så den yr och känner den fuktiga, kalla vinden i ansiktet.

Den tyska författaren W.G. Sebald menade att hans landsmän efter Nazitysklands kapitulation fick en djup förkärlek för att vistas på stränder. Där har man den skuldbelagda världen – det traumatiska förflutna – bakom sig och den frigörande tomheten – den oskyldiga framtiden – framför sig. Jag tänker att den känslan gäller alla och inte bara de som levde under andra världskriget.

Tidigare i historien har havet i många kulturer framstått som skrämmande. Idag inger det snarare hopp. Längtan till stranden har blivit universell. Som Sebald noterade: när man blickar ut i ingenting uppfylls man för en kort stund av en känsla av lätthet. Det är ytterligare en förklaring, funderar jag, till varför stränder för så många betraktas som en plats där man för en stund kan vända livets alla problem ryggen. Och på stranden kan vi göra så mycket angenäma saker förutom glömma allt som tynger oss. Vi kan fiska, plocka snäckor, samla musslor, läsa en bok, sova middag i skuggan av ett träd, dricka en drink, gräva kanaler och bygga sandslott, spela beachvolley och strandtennis, kasta frisbee, jogga, promenera, titta på solnedgången, paddla kajak, kanot och SUP och surfa, simma och snorkla. När alla andra människor gått hem för dagen kan vi återgå till det kontemplativa och meditera och yoga eller varför inte bli mer intima och hångla i vattenbrynet, som Deborah Kerr och Burt Lancaster i Härifrån till evigheten.

När jag i reste runt som backpacker stannade jag och mina resvänner ofta kvar på stranden efter mörkrets inbrott. Vi rullade ut våra sovsäckar och sov med sanden som madrass, det brusande havet som rogivare, stjärnhimlen som tak och soluppgången som väckarklocka.

Solen och havet botade mig inte för evigt. Mina hudutslag återkom. Men det var ju bara en anledning så god som någon annan för att fortsätta söka mig till sand och sol: vid en å, älv eller skogssjö, men allra helst på en plats där klimatet är varmare och havet saltare. Belöningen har varit dubbel: en kropp som läker och ett sinne som lättar.

När solen gått ner över stranden och öknen på Gran Canaria, där min sandlängtan började, brukade jag titta upp mot stjärnhimlen. På en ö långt ut i Atlanten, ännu opåverkad av massturism och ljusnedsmutsning, framträdde Vintergatan så tydlig. Jag försökte föreställa mig rymdens oändlighet. Men det går ju inte att förstå. Så blev jag yr, fick svindel, vacklade.

I ett par år av mitt vuxna liv har jag nu riktat blicken mot sanden under oss istället för rymden över oss.

Jag har lärt mig att jag visserligen inte är lagd för att bli en sandsamlande arenofil, men att innebörden av ordet med det grekiska ursprunget, som översatt betyder sandälskare, passar bra också på mig.

På resan har jag också lärt mig att om ingenting görs för att begränsa den storskaliga sandutvinningen kommer barn världen runt att få det svårare att hitta en strand att bygga sina sandslott på. Och jag har insett att jag i vartenda ett av alla sandkorn som ryms på en strand kan få syn på historien om något som det bara finns en enda av: planeten Jorden.