En remiss till en sandstrand

Runtomkring mig, så långt ögat kunde nå, sanddyner höga som trevåningshus. Jag tog sats och sprang med små snabba steg upp på en av dem och blickade ut över det öde landskapet. Min enda referens till öknen var än så länge Tintinalbumet Krabban med guldklorna. När jag stod där och betraktade sandlandskapet tänkte jag därför på Sahara, störtade propellerflygplan och kamelkaravaner med ökensoldater. Med jättekliv som fick sanden att spruta kastade jag mig ner på andra sidan.

På en sanddyna längre bort syntes två prickar som sakta växte sig större. När de kom närmare såg jag två vuxna som höll varandra i handen. Deras nakna kroppar var svåra att skilja från omgivningen. Hud och sand gick i samma beige färgton. Som om de hörde samman med landskapet. Från ett annat håll kom fler nakna människor pulsande. När vi mötte ett tredje naket par tyckte mamma att vi kunde göra som dem. Vi tog av oss badkläderna och pulsade nakna vidare i den varma sanden under den brännande solen.

Ökenvandringen hade sin upprinnelse i ett besök hos doktorn ett år tidigare. Min sexåriga kropp var full av röda prickar. På bålen, benen, armarna och i hårbottnen, överallt inflammerade fläckar som kliade.

– Du ska få åka till ett varmt land, sa doktorn efter att ha inspekterat min kropp. Där ska du varje dag se till att gå till stranden för att sola och bada. Jag kan lova dig att utslagen kommer att läka.

Jag hade väntat mig det värsta. En spruta. En operation. Något som gjorde ont. Inte en remiss till en sandstrand. Hade jag hört fel? Nej. Diagnosen löd psoriasis. Behandlingen kallades klimatvård, vilket förstås inte handlade om att människan skulle vårda klimatet utan om att klimatet skulle vårda människan.

Långt senare lärde jag mig att den autoimmuna hudsjukdomen som drabbat mig innebär en inflammation som gör att cellerna i överhuden delas snabbare än normalt. Förutom kortisonsalva och cellgifter är UV-strålning en av de effektivaste behandlingarna för att få utslagen att läka. Solstrålarna får den hastiga celldelningen att bromsa in, samtidigt som saltvattnet får rodnaden att minska, fukten att bibehållas och utslagen att klia mindre.

Så kom det sig att jag fick en remiss till sex veckors vistelse på Gran Canaria. På en sandstrand mellan ett hav och en öken, under solen, i sanden och i vattnet. Och utslagen försvann.

I tonåren packade jag ryggsäcken för att på egen hand ge mig ut på långa resor. Alltid söderut. I början trodde jag att jag var på väg till berg, skogar och städer med myllrande basarer. Jag åkte visserligen också dit, men de var bara språngbrädor, transitplatser och omvägar för det jag egentligen sökte. Jag var i själva verket på väg mot solen, havet och sandstranden. När jag äntligen kom fram försvann det mesta av den känsla av främlingskap som plågat mig under ensamresorna.

Den klimatvård jag som barn hade fått i form av landstingsfinansierade resor till soliga sandstränder kändes även efter att sjukdomen gått in i en mindre aggressiv fas som en viktig pusselbit när jag försökte förstå min ständiga längtan söderut. Stranden erbjöd ju under de formativa barnaåren inte bara plask och lek, utan också tillfrisknande. Utan stranden överlevde jag. Med strand levde jag.

I Bertolt Brechts och Kurt Weills opera Staden Mahagonnys uppgång och fall säger Jim:

– När en person kommer till en främmande strand blir han alltid först lite förlägen.

Och Jake svarar:

– Han vet inte riktigt vart han ska ta vägen.

Jag kände inte alls igen mig. För mig var ankomsten till stränder alltid som att komma hem.

Här kan DU läsa mer om och beställa boken!