Att känna inåt och blicka utåt

Under tonårstiden i Västerås kände jag mig instängd. Det liv jag levde var det inget större fel på, men jag gick ständigt omkring med en stark känsla av att det måste finnas något annat. Det handlade mindre om leda med sådant jag hade och mer om längtan efter sådant jag inte hade.

Innan jag kunde resa iväg på egen hand letade jag efter alternativa vägar ut ur glasbubblan. Jag fann dem i berättelserna om människor som gjort sådant som jag än så länge bara drömde om.

I böckernas värld lämnade jag hemstaden och begav mig till huvudstaden för att i sällskap av Ulf Lundell och Klas Östergren dricka vin, dansa, bli kär och sitta i långa existentiella samtal på kaféer. Sedan fortsatte jag ut i resten av världen med Jack Kerouac, Sven Lindqvist, Jan Myrdal, Tomas Löfström, Henri Michaux, Bruce Chatwin, Paul Theroux och William Dalrymple.

* * *

Tack vare deras berättelser förflyttades jag från läsfåtöljen till baksätet på en cabriolet på väg genom Arizona; till en gata i Denver där man såg Klippiga bergen färgas roströda i skymningen; till Blå moskén och Grand Bazaar i Istanbul; till Patagoniens vidder; till Mongoliets blommande högslätter; till Rio de Janeiros favelor; till hippiegemenskapen på Chicken Street i Kabul och till en kupé med träbritsar på ett skakigt indiskt nattåg där det serverades chai i lerkoppar. Bokstäverna förvandlades till rörliga bilder, ljud, smaker och dofter. Världen vecklade ut sig framför näsan på mig. Snart var det min tur

Att alla de som reste och skrev var av samma kön som jag, tänkte jag inte på.

* * *

En dag tröt tålamodet. Jag hoppade av gymnasiet, tog ett brödfödejobb för att få ihop pengar och stack. Den första resan varade i tre månader, den andra i fem och den tredje i sex. Den ena färden lades till den andra med mellanspel i hemlandet för att plugga och jobba.

Ibland reste jag med en resvän, men oftast på egen hand och utan fast plan. Vart jag skulle härnäst bestämdes i stunden. En uppmaning från Tomas Löfström, en av författarna jag läst, ringde i mina öron: ”Och fortsätt din resa, ty världen, den vida, väntar och blir aldrig mindre.”

På en av de här långresorna träffade jag Gunilla. Vi möttes på ett tehus i nepalesiska Himalaya och jag förstod snart att hon också hade en romantisk syn på det kringflackande och äventyrliga.

– Åh, då måste du läsa Kerouacs På drift! sa jag entusiastiskt. Du kommer att älska den!

Jag tänkte inte på att de kvinnor som förekommer i den boken bara spelar biroller, att fokus till hundra procent ligger på de unga männen vars liv består av att dag som natt lyssna på bebop-jazz, supa, röka marijuana, knulla, hålla euforiska monologer om buddhism och köra bil, lifta och åka tåg kors och tvärs över den nordamerikanska kontinenten.

* * *

När vi många år senare träffades igen hemma i Sverige hade jag glömt mitt boktips till henne. Men det hade inte hon, utan berättade att hon verkligen hade läst boken jag tipsade om; inte bara läst, utan slukat och älskat den.

– Men hur kändes det att det bara var männen som hade kul i boken? undrade jag som nyss läst om Kerouacs före detta flickvän Joyce Johnsons motbok, The Voice is All: The Lonely Victory of Jack Kerouac. I den beskriver hon hur de unga radikala och coola resenärerna upprätthöll ungefär samma patriarkala värderingar som deras konservativa och trista föräldrar.

– Tyckte du inte att boken var hopplöst grabbig? undrade jag. Saknade du inte kvinnliga förebilder?

– Nej, svarade hon. I brist på dem fick jag föreställa mig att jag var en av killarna.

Hon hade alltså tänkt att hon var Sal Paradise eller Dean Moriarty, bokens manliga protagonister, och inte reflekterat så mycket över att de var män. Gunilla sa att hon tänkt att hon väl kunde göra allt det de gjorde.

* * *

Historiskt sett har de flesta resenärer varit män. Vi vet alla varför. Mannen hade en självklar roll i det offentliga rummet, medan kvinnan fick hålla till godo med hemmet. Först 1873 fick svenska kvinnor studera på universitet och först 1884 blev de myndiga vid samma ålder som männen (21 år). Fast den friheten gällde fortfarande bara ogifta kvinnor. Gifta fick vänta till 1921 för slippa ha sin make som förmyndare (och påtvingad resvän). Dessutom satte plikten att ha huvudansvaret för barnen käppar i hjulen för kvinnorna. Det betyder inte att det saknas kvinnor som rest och skrivit. Men de har varit färre än sina manliga medresenärer och många av dem har glömts bort, trots att de lämnade spår efter sig.

Många av dem som verkligen reste på egen hand blev ifrågasatta för vad de gjorde.

* * *

Som lettisk-amerikanska Annie Londonderry som i slutet av artonhundratalet lämnade mannen hemma att ta hand om deras tre små barn när hon skulle cykla jorden runt under tre månader. Som straff karikerades hon i en samtida tidning som manhaftig och egoistisk. Med andra ord: när en kvinna betedde sig som en man tyckte män att de såg något djupt osympatiskt i det beteendet.

Som österrikiska Ida Pfeiffer som i mitten av artonhundratalet reste utan annat syfte än att se sig omkring. Hon drevs som så många andra av sin egen nyfikenhet på världen bortom horisonten. Därför blev hon kritiserad. Hon beskylldes för att drivas av njutningslystnad. ”Vem tror hon att hon är?” frågade sig en kritiker som undrade vilket syfte resorna egentligen hade. ”Vad är det egentligen för nytta med att besöka avlägsna platser om man inte är expert på något eller utför något officiellt uppdrag?” frågade sig andra kritiker.

Som amerikanska Nellie Bly som inför sin jordenruntresa 1889 fick höra att bara en man kunde klara en sådan resa, vilket sporrade henne att verkligen göra slag i saken. För övrigt var Nellie, liksom Annie, inspirerad av Jules Vernes äventyrsroman Jorden runt på 80 dagar och hade, precis som min vän Gunilla, inga problem med att identifiera sig med en manlig resenärshjälte, i det här fallet den påhittade brittiska gentlemannen Phileas Fogg. I brist på kvinnliga förebilder fick man helt enkelt ta vad som erbjöds.

Som ukrainska Sofia Jablonska som efter sina världsomspännande resor och tre böcker glömdes bort. När historien om den ukrainska mellankrigslitteraturen skulle skrivas fanns hon inte med. Dels för att reseskildringen var en genre som inte ansågs lika fin som romanen, dels för att hon var kvinna. Dubbelfel med andra ord.

Annie, Ida, Nellie och Sofia är fyra av de tolv kvinnor jag berättar om i den här boken. Precis som de andra vars oförvägna resor jag fördjupat mig i har de inte en självklar plats i resenärernas Hall of Fame. Ändå har de varit förebilder för många med resedrömmar. Inte minst kinesisk-taiwanesiskan San Mao som med sina resor i Sahara blev en frihetssymbol för miljoner unga kinesiska tjejer. Hennes fans dyrkade henne som om hon var en popstjärna. Du som hört talas om henne, räck upp en hand!

* * *

De red på hästar, kameler och åsnor över slättlandskap och genom öknar. De vandrade genom djungler, cyklade och körde bil mellan städer och korsade kontinenter med ångloksdrivna tåg och oceaner med segel- och ångfartyg. Gemensamt för nästan alla av dem var att de reste med minimal packning och ofta funderade på hur de kunde klä sig mer praktiskt och ändamålsenligt än vad samtiden förväntade sig av en kvinna.

Jag känner igen mig i många av deras reflektioner kring resenärsrollen, trots könsskillnaden och trots att de levde i en annan tid, eftersom de liksom jag ofta reste utan sällskap. Istället för manliga beskyddare ledsagades de av sin stora nyfikenhet.

Deras upplevelser i främmande kulturer var i grunden inte väsensskilda från samtida manliga resenärers, men skildringarna var det. Vad de la märke till och valde att skriva om var något annat. Jag vågar påstå att majoriteten av dem var strået vassare på att känna inåt samtidigt som de blickade utåt. Kanske var de också, tvärtemot sin samtids förväntningar, lite modigare. Som litteraturkritikern Bengt Holmqvist formulerade det i förordet till Fredrika Bremers reseskildring från Mellanöstern: ”Där färdas hon, den mirakulösa mamsellen: i ur och skur, i skramlande diligenser och på klena fartyg, ridande genom mörka skogar och över vresiga berg … Hon väjer för intet och registrerar allt.”

Boken hittar du på i de flesta bokhandlare och på Adlibris och Bokus.