Så satsade man på besöksnäringen samtidigt som man skyddade naturen och byggde ut välfärden

Första gången jag hörde talas om Seychellerna var på en backpackerresa i Sydasien i början av åttiotalet. 

På Sri Lanka mötte jag brittiske John som pratade länge och upprört om hur han på plats 1981 bevittnat hur ett gäng sydafrikanska legosoldater utklädda till hjälparbetare hade försökt ta sig in i landet för att störta Seychellernas socialistiska president. Gänget bestod av allt som allt femtiofyra män, en blandning av britter, rhodesier, kongoleser och sydafrikaner. De leddes av den Indienfödde irländaren Thomas Michael ”Mad Mike” Hoare som på sitt cv kunde lista att han varit med och lett rebellgrupper under Kongokrisen och sett till att installera diktatorn Mobutu. I tullen sa männen att de kommit för att skänka leksaker till barnhemsbarn. Då upptäckte tulltjänstemännen att de under dockorna och legobitarna hade gömt automatvapen och ammunition. Skottväxling utbröt. Till slut tog legosoldaterna det säkra för det osäkra, kapade ett plan och flög hem till Durban.

Den socialistiske diktatorn France-Albert René satt kvar ända till 2004. De sista elva åren av sitt styre förvandlade han efter påtryckningar utifrån och underifrån landet till en demokrati med flerpartisystem och fria val som han till att börja med vann med stor majoritet.

När jag nu till sist är här upptäcker jag en övärld där man lyckats ställa mycket till rätta efter kolonialism med rovdrift och diktatur med ofrihet. En stor del av turistinkomsterna har gått till välfärd i form av fri sjukvård och generösa statsbidrag till seychellier som behöver avancerad vård eller behöver studera och ta en akademisk examen utomlands.

Med inkomsterna från turismen har Seychellerna, Afrikas minst befolkade land, både haft råd att skydda naturen och att bygga ut välfärden. Idag har önationen världsdelens högsta inkomst per capita. Turismen står för nästan häften av landets bnp och drygt hälften av alla arbetstillfällen. När James Bond-författaren Ian Fleming var här på reportageuppdrag för Sunday Times på femtiotalet klagade han på att man kunde uppbringa max hundrafemtio hotellrum. Idag finns det fler än sextusen.

Det är ändå bara en bråkdel jämfört med turistöar som Bali och Mallorca som båda har nästan tjugo gånger så många. Här har man värjt sig mot massturism, hållit uppe priserna och håvat in pengarna. Öarnas relativt höga prisnivå har gjort att såväl ryggsäcksresenärer som storskalig charterturism har hållit sig borta.

Nästan hälften av öarnas landyta är naturreservat, vilket gör att landet räknas som en av världens framgångssagor när det gäller naturvård. Sköldpaddorna är fler än någonsin, såväl de landlevande jättesköldpaddorna som havssköldpaddorna. Samma gäller sottärnan, en fågel som det finns fler av här än någon annanstans i världen.

Endemiska arter är det överhuvudtaget gott om. Som sötvattenkrabban Seychellum alluaudi som lever i bäckarna på de höga granitöarna och sjuttiofem olika sorters blommor, buskar och träd. Och om man tar på sig en cyklop och beger sig under havsytan och är tålmodig kan man skåda upp till tusen fisk- och skaldjursarter. Så sent som 2018 inrättades två nya marina nationalparker som tillsammans är nästan lika stora som Tyskland.

Det känns inte självklart var i världen man hamnat när man möter en befolkning som i huvudsak är ättlingar till slavar, har en matkultur med starka indiska influenser, men också en del franska, och musik som låter som om den hämtats från Västafrika, Brasilien och Karibien. Randalf, min taxichaufför på Mahé, förvirrar mig ett snäpp till när han på bilstereon krämar på med seychellisk folkmusik där oljefat och maracas bytts ut mot fiol och dragspel och något som låter som irländsk folkmusik, fast med sång på kreol.

– Jodå, säger Randalf medan han rattar taxin på de slingrande bergsvägarna där vegetationen välver sig över vägbanan. Det där europeiska inslaget är också en del av typisk seychellisk musik.

Ståtliga takamakaträd och vindlande kokospalmer skuggar vägen som leder från huvudstaden Victoria upp mot det 905 meter höga berget Morne Seychellois. Vägen går i serpentiner och omsluts från båda sidor av kryddbuskar, orkidéer och begonior. På vägarna ljusblå indiska Tatabussar tapetserade med affischer där det står India-Seychelles friendship strengthens business and sightseeing. I vägrenen träbord med stora blanka fiskar och nyskördade frukter och grönsaker. Röd snapper, tonfisk, svärdfisk, bonito, bananstockar, taggiga bittergurkor och stora brödfrukter. Och i bilradion Paradise FM med Seychelles Best Mix of Music, musik som svänger så att det är svårt att sitta still.

Intill den ursprungliga kontinentens norra kant stupar havsbotten flera tusen meter ner mot mörka okända djup. Intill undervattensstupet ligger en av Seychellernas sjuttiotre sand- och korallöar, Denis. Från Mahé tar sjöresan hit med motorbåt ett dygn.

Denis liknar alltså inte de andra så kallade inneröarna. Den saknar de andras karaktäristiska granitklippor, är platt och består av sandbankar och koraller. Namngiven är den efter den franske marinofficeren Denis de Trobriand (1765–1799). Fransmännen och senare britterna lät hugga ner skogen för att plantera bomullsbuskar och bananträd men framförallt kokospalmer, och så småningom skeppa över slavar att skörda frukterna.

Eftersom ön varit häckningsplats för migrerande sjöfåglar var marken full av fosfatrik guano, alltså fågelspillning, som grävdes upp och exporterades som gödsel. Här skulle Denis ha kunnat gå samma öde till mötes som den lilla önationen Nauru i Stilla havet som blev ett av världens rikaste länder tack vare sin guanoexport.

Det var bara det att öborna på grund av den plötsliga rikedomen slog världsrekord i fetma, diabetes och slöseri. När guanon tog slut var ön förstörd, pengarna borta och öbornas hälsoläge i botten. En sorglig historia som samtidigt blev en metafor för vad mänskligheten håller på att göra med hela jordklotet och som skildrats av både Anders Källgård i reportageboken Nära Nauru – varför vi behöver öar och Naomi Klein i Det här förändrar allt – kapitalismen kontra klimatet.

Idag ägs hela Denis av en enda familj. Men de har inte köpt den för att driva plantage eller ha den för sig själv och leva ett liv i ultralyx. Inte för att göra som Johnny Depp. 2004 förvärvade han en av öarna i Karibien som han förälskat sig i när han spelade in den tredje Pirates of the Caribbean-filmen. Depps uttalade syfte var att slippa efterhängsna fans och få leva i splendid isolation. Därför döpte han ön till Fuck off Island. Skämtsamt eller ej, spelar ingen roll; tydligare kan inte skälet till köpet uttryckas. Och de ville inte göra som L’Oréal-delägaren Liliane Bettencourt som på sjuttiotalet köpte den seychelliska ön D’Arros från en persisk prins och skapade sig ett alldeles eget litet skatteparadis. Med sin förmögenhet på över fyrahundra miljarder kronor klassades hon som världens rikaste kvinna.

Trots det, eller kanske just därför, vägrade hon betala skatt till vare sig seychelliska eller franska staten. Till slut hann skattmasarna ifatt henne och fick henne att börja slanta upp. Då sålde hon ön för en okänd summa till den schweiziska miljöorganisationen Save Our Seas Foundation som jobbar med att utforska hur korallreven kan räddas från varma havsströmmar och studera havssköldpaddorna som återkommande kravlar upp på öns stränder för att lägga ägg. Kanske gav det henne frid i sinnet innan hon 2017 dog, nittiofyra år gammal.

För att ta mig till Denis möter Robyn Shield mig bakom hangarerna i bortre änden av startbanan på Mahés flygplats. Här har Zil Air (kreol för Lilla flygbolaget) sin minimala bas med en handfull helikoptrar och propellerplan som vart och ett rymmer max fyra passagerare. Dagligen flyger de ut besökare till små exklusiva resorter på landets avlägsna korallöar. Robyn jobbar för familjen Mason, eller rättare sagt för familjens resebyrå, landets första, grundad 1972 sedan den brittiska kolonialmakten bestämt sig för att överge plantageekonomin och satsa på turism.

Familjen köpte Denis för att själva bosätta sig där, men också för att starta ett projekt som går ut på att återskapa den urskog som kolonialisterna förvandlade till en monokultur med raka rader av planteringar. Kanske med Nauru som varnande exempel vill man här ge naturen en chans till revansch. Glest utspridda i öns skogar finns idag också tjugotvå bungalower för naturintresserade besökare.

De få turister som hittar hit – och har råd, för avskildheten är högt prissatt – möts inte av klassisk lyx. Hela ön saknar mobiltäckning och gästrummen går inte att låsa och saknar både tv och wifi. Ett medvetet val. Ut med distraktionerna, in med tilliten till varandra och närvaron i naturen. Den lyx som erbjuds är istället närproducerad mat, solkraftsel, återanvändning av dusch-, disk- och tvättvatten och närheten till ett växt- och djurliv som påminner om hur det såg ut på jorden innan människan började skövla.

Piloten flyger ett extra varv över ön så jag ska få se den från alla håll innan han sätter ner hjulen på en guppig gräsmatta full av tuvor och jordkokor i en uthuggen glänta i djungeln. I skymningen samma kväll tar Robyn och jag lånecyklarna och trampar norrut på sandiga stigar, tvärs över det gräsfält där vi nyss landade, till familjen Masons lilla hus. När vi parkerar cyklarna ser jag hur Kathleen och Mickey Mason och deras vuxna barn sitter och sippar på varsitt glas vin i trädgårdsmöbler på stranden. Barnbarnen leker i sanden runtom. Solen har precis gått ner, himlen brinner av olika nyanser av orange och lila, ljuset blir allt skummare för varje minut som går. Kathleen kommer emot oss och hyssjar.

– Kom med här! viskar hon i den behagligt svala kvällsluften och går mot ett buskage där en jättelik havssköldpadda krafsar i sanden för att lägga ägg.

– Om sextio dagar får du komma tillbaka. Då kläcks de och springer ner till havet. Men stackarna …

Hon sänker rösten ytterligare ett snäpp.

– … max en av tio klarar sig längre än några minuter innan de blir uppätna av sjöfåglar eller hajar.

– Då ska jag se till att vara tillbaka, viskar Robyn som bor på Mahé, bara trettio minuters flygfärd bort.

Tidigt nästa morgon cyklar hon och jag tillbaka till norra delen av ön där familjen Mason också driver ett litet snickeri och ett ekologiskt jordbruk. Den varma morgonsolen får kornas, grisarnas och getternas blanka skinn att glänsa där de klafsar runt i den röda leran. Tanken med bondgården, som också har ankor och höns, är att slippa det klimatavtryck som orsakas av fryst mat som flygs in från fjärran länder. Nu bygger man de möbler man behöver av virke från öns egna indiska mandel- och takamakaträd, samtidigt som nästan alla råvaror till maten som serveras är lokalt odlad.

Inne i skogen pekar Robyn ivrigt till höger och vänster och upp och ner och berättar vad vi ser. Jag, som är novis när det gäller ornitologi, stannar ideligen för att skriva ner namnen på de talrika arterna som Robyn nämner: australisk småtärna, rödstjärtad tropikfågel, svart noddy, rödfody och, smaka på det namnet, seychellparadismonark. Hon berättar också att det med slavskeppen på 1700-talet kom katter och råttor, två invasiva arter som snabbt åt upp öns småfågelägg och fick skogens fågelkvitter att tystna. Några arter, som den hest kraxande orientshaman, var på vippen att utrotas. Orientshama! Jag uttalar namnet högt för mig själv medan vi cyklar vidare. Det låter på samma gång så excentriskt, exotiskt och elegant.

Att få tillbaka fåglarna och återplantera ursprungliga trädsorter har varit centrala delar av återskapandet av öns naturliga tillstånd. Därför startade familjen med stöd från de nyzeeländska och seychelliska regeringarna ett katt-, mus- och råttelimineringsprojekt. Det lyckades. Men en fågel, den bredvingade sottärnan, vägrar fortfarande att återvända, som om den hade ett kollektivt minne av de oförrätter som människor tidigare begått. Högtalarna som spelar artens karaktäristiska parningsläten har lockat hit några nyfikna exemplar, men de har snabbt återvänt till grannön, som lustigt nog heter Bird Island (kanske är det därför sottärnan föredrar den …).

I gryningen snorklar Robyn och jag bland karettsköldpaddor och gröna havssköldpaddor i en kraftig havsvattenström full av magiskt dansande sjögräs. Sedan retirerar vi utmattade till öns enda restaurang för frukost. Mickey Mason kommer förbi och är pratglad. Han berättar entusiastiskt om den förfärliga monokulturen med kopraplantager och hur stolt han blev när man lyckades återskapa öns naturliga tillstånd.

– Ända sedan jag kom hit på scoutläger när jag var elva år har jag varit förtjust i Denis. Den gjorde verkligen ett stort intryck på mig då. Men då kunde jag förstås inte föreställa mig att jag en dag skulle köpa hela ön, säger han och skrattar. Vi försökte först köpa den 1976. Men mitt framför näsan på oss såldes den till en italiensk fransk familj. Vi blev besvikna. Men hela tiden behöll vi kontakten med ägaren. De var väl medvetna om våra planer och drömmar. Jag tror det var vårt engagemang för naturvård som gjorde att han tjugo år senare hörde han av sig till oss och frågade om vi fortfarande var intresserade. Det var vi.

– Men vilket ansvar att köpa en hel ö och försöka återskapa något som gått förlorat! säger jag.

– Ja, det kändes både spännande och skrämmande. Vi var så glada när den äntligen blev vår. Vi hade så stora visioner av vad vi ville göra. Men att förverkliga drömmar är ett hårt arbete. Sedan dess har vi känt ett gigantiskt ansvar för ön och gentemot alla människor som trodde på oss. Vi ville visa att vi kan förverkliga idén om att återskapa det paradisiska urtillståndet. Därför startade vi Green Islands Foundation där prio ett var att göra sig av med de invasiva arterna och återintroducera de ursprungliga växterna och djuren.

Mickey är uppvuxen på Mahé men bor med Kathleen på Denis. Jag vill veta vad livet på en liten isolerad ö har gjort med dem.

– Jag har tillbringat större delen av mitt liv på olika öar, så det livet känns naturligt för mig. Jag känner mig hemma på öar. Skillnaden mot att bo på fastlandet tror jag handlar om att man får en djupare känsla av gemenskap med naturen, och specifikt havet, och en närmare koppling till grundförutsättningarna för själva livet. Tiden verkar också gå lite långsammare på öar. Kanske för att man här är fri från så många av det moderna livets distraktioner.

Han säger att avsaknaden av det ständiga bruset från resten av mänskligheten utvecklats till ett beroende. Nu är de fast i tystnaden och lugnet. De kan inte tänka sig att bo någon annanstans. Och fokus på enkelheten har gjort att de ”återupprättat en autentisk koppling till naturen och fått en djupare medvetenhet om nuet och hur naturen ständigt talar till en”. Det vill säga, tillägger han, ”om du tar dig tid att lyssna”.

– Så svaret på hur vi alla borde leva hittar vi alltså på öarna?

– Jag tror att var som helst där det finns små, sammansvetsade samhällen är människor mer medvetna om sitt ansvar gentemot och förtroende för varandra, säger Mickey. På Mahé där jag växte upp finns mer civilisation. Vägar, hus och till och med en liten stad. Men ändå, alla kände alla även på den ön. Det fanns en så stor tillit till samhället. Så tycker jag fortfarande det är över hela Seychellerna. Känslan lever kvar. Även om den är utsatt för angrepp från moderna distraktioner som hotar att koppla loss oss från lokalsamhällena.

– Blir man en bättre människa om man bor på en ö?

– Man lär sig i alla fall att respektera naturen. När du ser och förstår hur intrikat sammankopplade alla element i naturen är då inser du att vi människor inte är så olika varandra och att vi har en skyldighet, mot planeten och mot varandra, en skyldighet att inte drabbas av hybris, utan att spela birollen i det stora balanserade ekosystemet. Kanske blir de här ganska självklara insikterna mer uppenbara när man bor på en ö långt ute i havet.

Kathleen och Mickey har fyra barn som jobbar på familjens resebyrå på Mahé. Två av dem var med igår kväll när jag besökte dem i samband med solnedgångsdrinken. Jag frågar Mickey om han tror att de tar över ön när de själva är borta.

– Vem vet? De älskar alla ön och delar vårt engagemang för att bevara Seychellernas natur. Ja, vem vet … de kanske till och med har idéer om hur bevarandet kan förbättras!

När jag nästa kväll efter en sen middag ska vandra hem till min bungalow går jag vilse. Istället för att ta stigen till vänster tar jag den till höger. Den leder rakt ut i skogen. När jag gått förbi de slumrande jättesköldpaddorna – ”Bry er inte om mig, sov vidare!” tänker jag – tänder jag ficklampan för att se var jag sätter fötterna. Osynliga gestalter i mörkret sjunger, piper, ropar, klickar, kraxar, hackar, kvittrar och svirrar. Jag vet inte om jag någonsin hört en så högljudd skog. Som om nattens alla fåglar och insekter hamnat på Indiska oceanens roligaste fest där de minglar högljutt och obekymrat, trots närvaron av ett vilset och invasivt däggdjur som jag. Min vilsenhet varar i en halvtimme. Sedan inser jag att jag får gå tillbaka och börja om från början. Men halvtimmen i mörkret ensam med fåglarna och insekterna underströk känslan som Mickey pratade om, alltså att vi människor bara är en liten del av ett stort komplicerat samspel.

Men piratskatten då? Den som piraten Olivier Levasseur, även kallad Ormvråken, grävde ner på en av Seychellernas tusentals öar i början av 1700-talet och som skattjägare letat efter sedan dess? Nej, jag tror inte den grävdes ner här på Denis. En platt korall- och sandstensö är när allt kommer omkring ett dåligt val för ett gömställe. Vind och vatten skulle med tiden hota att blotta dyrbarheterna.

Men kanske såg jag inte skatten för alla träd? Kanske befann jag mig mitt i den när jag gick vilse i mörkret där det lät från så många flygande fän? Kanske är skatten i själva verket en oförstörd natur där många arter trivs?

I Global risk report 2022 från World Economic Forum läser jag att man med ett tioårsperspektiv klassat förlusten av biodiversitet på jorden som den tredje allvarligaste globala risken. Endast oförmåga att hantera klimatförändringarna och extrema väderhändelser ses som allvarligare risker. Förlust av biologisk mångfald kan få irreversibla effekter på ekosystemen, står det i rapporten. Ett exempel som omedelbart drabbar människan är förlusten av bin och andra pollinatörer som kan leda till försämrad eller utebliven skörd – därmed livsmedelsbrist och ytterst svält.

Jag läser också om den indisk-brittiske ekonomen Partha Sarathi Dasgupta som fick i uppdrag av den brittiske finansministern att utreda den biologiska mångfaldens ekonomi. I sin rapport The economics of biodiversity – The Dasgupta review – kritiserar han den rådande ekonomiska teorin för att inte ta hänsyn till naturen. Ekonomiska beräkningar som ligger till grund för politiska beslut ignorerar ständigt människans beroende av en natur som inte utarmas. Att frikoppla ekonomin från naturen skadar oss, skriver Dasgupta och tillägger: fixeringen vid BNP måste upphöra och kompletteras med att man börjar mäta välbefinnande (inclusive wealth).

När jag promenerar längre in i den mörka urskogen hör jag en kraxande orientshama. Jag lyser på grenen den sitter på. Förundrad tittar den ner på mig innan den flaxar iväg.

Skatten alla letar efter finns nog någonstans. Men just nu känns det som om allt som glimmar som guld är mindre värt än den livfulla och mångfacetterade skog som omger mig.

Det är ett udrag ur kapitlet om Denis Island i boken Drömmen om en ö (Ordfront, 2022). Läs mer om och beställ boken här!

Blir man en bättre människa av att bo på en ö? Recension av boken i VLT.